Lekattgillret

Jag kan luta mej bakåt där jag sitter. Och flytta tankarna till min barndoms sjö. I november börjar isen att lägga. Natt för natt kryper den ut en bit från strandkanten. Den blir ett golv av klart fruset vatten. Ett fönsterglas som håller att gå på.
 Småmörtarna pilar snabbt iväg från ljudet av hasande fötter. Det man först ser är deras skuggor skapade av solen. Och skuggorna är för snabba. Mycket för snabba.
 Det går bättre med gäddorna. De som är decimeterlånga. De far iväg fyra, fem meter och stannar. Blickstilla. Flytta blicken från skuggan så kan du se den tvärstrecksrandiga ryggen och de darrande fenorna.

Kråkfällan

Min första kråkfälla, den har jag inte glömt. Leufstabruksfällan hette den. Ritningen fanns i Svensk Jakt.Det här var på 50-talet. Jag var 11 år.
Läraren i skolslöjden var ingen jägare. Men han hade sett oräkneliga skärbrädor, sittpallar, klädhängare och ljusstakar ta form i slöjdsalens ärrade hyvelbänkar. Min idé att bygga en kråkfälla på skolslöjden var lika oväntad som rent brännvin i nattvarden. Kanske var det just det som gjorde läraren intresserad.

Minken från kylan

Det var ett år i slutet av 50-talet. Vi var inne i julmånaden. Snön föll en hel vecka. Den klängde sig fast i trädens grenar. Böjde de klenare stammarna till bågar mot marken. Lade sig i ett poröst halvmeterdjupt lager som gav efter och sjönk ner för minsta tyngd. Efter snöfallet kom kylan. Minus 25 grader. I dalgången nedanför vår ladugård rann en mindre bäck. Därnere var det säkert 30.