Snöfågel

”Allt jag såg var suddigt. Men ett ansikte klarnade fram. Det var min kompis Åke, Han lutade sig över mig och jag låg på skotersläden.
Åkes ansikte var blekt. Ögonen skärrade.
”Rör dig Jörgen, kan du röra dig Jörgen” skrek han.

Också handsken på min högra hand klarnade fram ur diset.
” Kon hit” tänkte jag år handsken. Den rörde sig inte.” Kom hit” sa viljan otåligt till handsken. Den låg kvar.
Och direkt fanns tanken där. Smärtsam och kuslig men klar och skarp som knivstål. Jag var förlamad.
Satan, hur jag tog i åt handsken.
” Kom hit, rör dig. För helvete rör dig”, Jag tog i så viljan sprängde inne i huvudet. Men handsken kunde jag inte flytta och jag var plötsligt så trött.
Och kompisens Åkes bleka ansikte var nu helt vitt.
” Det går inte för jag kan inte” tänkte jag till honom och hörde min röst säga samma ord.
Åkes blick gled över till min arm och i hans ansikte såg jag något hända.
Handsken rörde sig. Långsamt, tvekande och overkligt som i en dröm såg jag den lyfta från renskinnet. Den böjde min slappa okänsliga arm och släpade den efter sig och handsken kom mot mitt ansikte. Den nådde fram och med ens var det min hand som jag kände där inne i handsken.
En oändlig lättnad for igenom kroppen och ett konstigt skratt bröt fram. Handen lydde mig. Allt var som förr.
Skrattande som en tok låg jag där på skotersläden och jag torkade pannan med en skoterhandske som satt på min högra hand och den blev hastigt röd av blodet som rann fram under skinnmössan.”

Elden värmde vedspisen och luften runt om. Vi befann oss i Vittnjulstugan i Ammarnäsfjällen. Jörgen berättade. Berättade om skotersläden han åkte på. Utsträckt på rygg och på väg till en fiskesjö på våren. Åkte på när solens ljus studsade mot snön i fjällsluttningen och ljuset var så starkt att det gjorde ont i ögonen. Åkte på när livet var halvdåsigt, skönt och gott att leva. Åkte på när skotern tappade släden. Dragstången dök ner i skaren. Tvärstopp. Jörgen for baklänges framåt. Huvudet stannade mot kälkens järnräcke och minnet blev borta.
Vi hade nått kojan i halvmörkret på aftonen. Våra skotrar stod uppallade utanför. De hade skakat oss och kastat oss av skoterspåret. De hade grävt ner sig och fastnat. Vi hade svurit och lyft upp dem igen. Men under dagen hade de dragit oss och packningen från Ammarnäs och ända hit.
Utrustningen var inburen. Isstycken från Vindelälven tinade i vattenhinken. Vedspisen brann sprakande. Fotogenlyktan brann still och rofyllt och Jörgen berättade. Berättade medan vi tuggade halvfruset rökt älgkött och råglimpa där vi satt vid det lilla bordet vid fönstret.
Hoppsan. Kaffepannan kokade över. Gjutjärnshällen var het och den tog hand om de bruna vattendropparna. Tvang dem att hoppa. Att dansa och förminskas. Att fräsa och försvinna. Den smala rökstrimman och lukten av brända kaffekorn dröjde kvar.

Vi var i Vittnjulstugan, Jörgen och jag. Det var i slutet av februari. Under fem dagar framöver skulle vi färdas många mil på fjällets snö. Notera järvspår och undersöka älgbetet i videlanden kring Dalovardo och Vindelkroken. Ta oss fram på skidor i trädgränsen. Läsa spåren i snön och sammanställa de fem dagarna i en rapport om vilttillgången i området. Naturligtvis skulle arbetet blandas med ripjakt och vi tänkte börja med det redan nästa dag.

”Timmen blev sen Jörgen. Jag släcker fotogenlampan. I morgon då klättrar vi upp mot Slierok och Ruopsgaise. Vi klättrar på skidorna med bössorna på ryggen och det kommer att finnas ripor där framför oss. Och stressen, oron och bekymren vi har med oss därifrån vi kom de följer nog med oss. Men däruppe på fjället ska vi strö ut dem och lämna dem kvar. Kanske ser vi dem hoppa, dansa och fräsa en stund som vattendroppar på en het spiselhäll. Men de kommer att förminskas, tappa konturerna och försvinna i vitheten däruppe. Du och jag har varit här förut och vet att i fjällen sover man lättare för var dag som går.”

Morgonen var grå och halvmulen. Termometern visade några minusgrader och ett tunt lager pudersnö hade fallit under natten. Den skrovliga svallisen nedanför forsen klapprade mot våra skidor när vi åkte över älven.
Morgonen var grå därför att nattmörkret ännu dröjde sig kvar i snön. I björkskogen var den grå snön meterdjup. Den hängde i bjökgrenarna överallt omkring oss. Den tyngde en del björkar mot marken så att vi måste åka runt för att ta oss förbi.
Jörgen åkte först och jag efter. Vi följde botten på en djup ravin som slingrade sig från fjällsidan och ner mot älven. Under oss fanns en fjällbäck som vant sig vid att strömma utför ravinen. Nu låg snö i ett väldigt lager och vilade sig på bäcken. Vi såg den inte men visste att den fanns och rann där under oss och vattnet som rann hade gjort vegetationen frodig i ravinen.
En liten ripflock fanns framför oss. Riporna hade ätit av de svällande björk- och videknopparna på morgonen och dragit sina spåår efter sig i pudersnön. Spåren for kors och tvärs i ravinen men drog sig hela tiden uppåt i vår färdväg.
Det var tid att dela våra skidspår. Vi skulle jaga fjällsidan åt var sitt håll från ravinen och träffas i kojan först på kvällen. Det räcker med ett ögonkast och en nick.

”God jakt. Jörgen. Dina skott får berätta var du finns och hur jakten går. Vi ska väga våra fåglar mot varandra till kvällen men vi har jagat här förr och troligen blir dina fåglar fler den här gången.”

Jörgen gled vidare på sina skidor. Mot riporna i ravinen. Mitt skidspår kämpade med lössnön i björkskogen. Kryssade uppför i motluten. Klamrade sig snedställt fast i branterna. Tappade ibland fästet och gled tillbaka men vann höjd och nådde trädgränsen. Det var här min jakt skulle börja. Från ravinen hade två skott gjort sig påminda.

Vinterripan är snöns fågel. När ovädret tornar upp bakom fjällkammen och vinden börjar stöta snö från träden då formar sig snön till en grotta för ripans kropp.
Godnatt snöfågel. Stormen ska vina och tjuta. Slita grenar från träden och kasta dem vilt omkring sig. Pressa videbuskarna i marken och flytta stenar i fjällbranten..
Men inne i snöns grotta är luften stilla. Snön omsluter sin fågel, värmer och skyddar den tills vinden tröttnat därute. Då öppnar sig snön för ripans vingslag. Jägarens ögon ser vitskimrande snöfåglar födas ur snön och stiga i luften.
Och snön bär upp ripans fötter i högre lager och den tynger kvistarna neråt för att snöns fågel ska nå nya björkknoppar. Ät snöfågel. Vinterfrukterna är torra och små. Men i krävan samlas de till mångfaldens mättnad. Men vinternatten är lång. Så ät innan mörkret kommer och tar maten ifrån dig.
Och jägaren som färdas i björkskogen finner att snön gör sig lös när den trampas av hans skidor. Skidorna går igenom, halkar bakåt och jägaren svär. Snön bromsar och håller honom tillbaka allt vad den kan. När han når fjällplatån är han svettig och andfådd. Häruppe är snön hård och vindpackad. Den knastrar, skrapar och varnar när jägaren smyger mot ripflocken.

Flyg snöfågel. Tvåbeningen ser klumpig ut men han kan förlänga sig med geväret och nå er. Det är farligt att dröja sig kvar.

Ibland kan då jägaren som färdas ovan trädgränsen få se när snöfåglarnas stora flock lyfter. Se ripor i hundratal som fyller luften med vingbrus och oordnat vingvitt som sedan glesnar och tänjer ut sig till ett mäktigt brett band av kupade vingar.
Åe. Åe, Åe, ARR,eå, eå.
Snöfåglarnas stora flock tar mark igen någonstans därborta bakom nästa kulle.

Och är du jägaren så följer du efter. Följer efter med din blick och dina tankar fångade av snöfåglarnas stora vingbrusande flock som gick ner där bakom nästa kulle. Du stöter den ensamma ripan som satt i krypvidet eller bland stenarna. Den flyger iväg lågt över marken och singlar kupvingad än hit och än dit i luften. Den är liten som en snöflinga när den landar och utplånas i vitheten.

Åe. Åe, Åe, ARR Åe, Åe ropar den till snöfåglarnas stora flock. Tvåbeningen kommer häråt. Han förlänger sig med geväret och kan nå er.

Du ser rakhalsade snöfåglar. Sen vingvitt i luften och snöfåglarnas stora flock drar vidare framför dig. Bakom nästa kulle. Och nästa. Och nästa.

Men fortsätt jägare. Fortsätt till den kulle där insikten om snöfåglarnas stora vingbrusande flock väntar och når dig mitt i skidsteget. Till den når du aldrig riktigt fram. Flocken flyttar hela tiden din blick, dina tankar och din uppmärksamhet bort från där de borde vara.
Insikten når dig i skidsteget och du blir nu jägaren som inte släpper tanke och blick ifrån dig.
Håller dem istället kvar bland allt gråvitt,svart och brunt som är fjället framför dina skidspetsar. Lär dina ögon att söka av marken och urskilja ljusbrytningar och konturer. Uppfattar att den vita punkten därframme bryter ljuset på ett annat sätt än snön. Den ensamma ripan sitter ju där. Den sitter kvar bland stenarna eller i krypvidet.

Och nu blir du jägaren som skjuter. Skjuter halvsittande eller fastklamrad i dina skidstavar. Skjuter med andan högt upp i halsen och rädd för att fågeln ska flyga ifrån dig. Skjuter medan hårkorset svajar och känslan i pekfingret är att det nog går åt helvete det skottet.
Ripan sträcker upp dig, slank och rakhalsad. Du fumlar nervös med kulpatronen. Laddar om.
Hårkorset söker sig fort tillbaka men där finns ingen ripa. Med brådska uträttar man ingenting i fjällen.
Snöfågeln du upptäckte är i luften. Landar några hundra meter längre bort.

Åe, Åe, ARR Åe, ropar den. Tvåbeningen sträckte ut sig. Men armen nådde bara fram, inte tillbaka.

Du blir fjälljägaren som dödar då ripan kurar däruppe på den lilla stenen. När du lagt dig bredbent på mage i snön med din ryggsäck som stöd för bössan. När hårkorset vilar stadigt mitt i den vita punkten. När du vet att den förlängda armen når hela vägen. Från inom dig och fram till fågeln. Då petas ripan omkull av din pekfingerrörelse. Kanar vingvispande en bit i sluttningen. Mattas och är stilla.
Och du är fjälljägaren som dödar när du förblir orörlig efter skottet. Ser den andra ripan intill oroligt växa sig högre. Rådfråga sig hos utkiken. Lugnas av stillheten och kura ihop sig igen.
Till dess nästa skott når den och kulan drar fågelns blod i en röd strimma över snön.

Mitt skidspår drog vidare därifrån och fann nya ripor som sprungit i pudersnön. Spåren rann ihop och gick över den lilla höjden framför mig. Riporna borde finnas i den lilla dungen av vindpinad småbjörk där snett ovanför i sluttningen. Det var vad jag tänkte när tjugotalet ripor på en gång var i luften och de strök iväg in i björkskogen nedanför. Där fann jag dem inte där jag trodde att de var. Gav upp och började klättra uppåt för att vinna höjd när samma flock for upp igen alldeles oväntat och rakt framför mig.
Flocken for upp och det var inget att göra åt det. Jag stod stilla på skidorna i björkskogen.
Flocken var borta men framför mig i snön intill en björkstam satt en ripa som flocken lämnat kvar. Ripan såg på mig och vi såg på varandra. Ripan skulle snart dö men den utstrålade lugn.
Jag drog bössremmen över huvudet och mindes att kulomställaren låg rätt.
”Klick” försökte hanen säga som en sista senkommen varning men ripan som skulle dö satt bara stilla och utstrålade lugn.
Jag plockade upp mitt byte och hagelhylsan stoppade jag djupt ner i snön där fågeln suttit. Varför vet jag egentligen inte.

Björkarna rusade förbi och skidorna gled fort i sluttningen ner mot älven. Vitpunkterna som klängde i strandbjörken tvåhundra meter längre ner såg mig aldrig och det fanns en viderand som skyddade mig när jag kröp dem inom håll.
Ripan vägde klumpigt och ovant på björkens gren. Töjde ut halsen mot knopparna på grenspetsen ovanför. Jämvikten såg bräcklig ut och mycket riktigt tappade den balansen.
Häftigt vingslående och sedan satt ripan högre upp på en annan gren. Det var inget ris emellan oss nu.
Kulan gick rakt genom fågeln och snön tog emot den vita klumpen som föll ner.

Farväl snöfågel. Livet fick bråttom och flög bort ifrån dig. Kvar blev bara din slappa kropp och jag väger den nu i min hand.

Dagen var slut och jakten var slut. Skidorna gled lätt i skoterspåret på älvisen. Ovanför gled skymningen fram på himlen och den skulle hinna före mig tillbaka. Kojan var några kilometer bort.

Blinkande ljus mellan björkstammarna. Jörgen är före mig tillbaka. Flera timmar har gått sedan vi skildes i bäckravinen. Hans tankar då når ifatt mig.

Okej, kompis. Vi har jagat här förr och vägen du tar är den tyngre upp på fjället. Den leder också till de sämre jaktmarkerna. Riporna här i ravinen får du aldrig se och fjällriporna i branten
nedanför Slierok är också i min väg. Men en av oss måste ta den vägen du tar och gör man det brukar kojan vara ljus och uppvärmd då man återvänder.

Det är nermörkt nu. Snö faller och det är lite mildare i luften. Snöskotrarna kurar framför kojan och vi har pallat upp dem med jeepdunkar för att mattorna inte ska frysa fast.

Stå kvar och var tysta en natt till välsignade helvetesmaskiner. I morgon packar vi utrustning i kälkarna. Rycker liv i era motorer och brummar vidare in i fjällvärlden mot Dalovardo.

Ställ skidorna mot kojväggen. Häng upp dina fyra snöfåglar under takutsprånget bredvid de sex som hänger där sen tidigare. Stampa snön av fötterna. Häng bössan under hyllan i den kalla farstun. Prescisionsstål och kikarsikte mår bäst utan värme. Dra den nerisade snöanoraken över huvudet och öppna kojdörren.

Värme och ljus möter. Du är jägaren som kommer hem.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *