Jag kan luta mej bakåt där jag sitter. Och flytta tankarna till min barndoms sjö. I november börjar isen att lägga. Natt för natt kryper den ut en bit från strandkanten. Den blir ett golv av klart fruset vatten. Ett fönsterglas som håller att gå på.
Småmörtarna pilar snabbt iväg från ljudet av hasande fötter. Det man först ser är deras skuggor skapade av solen. Och skuggorna är för snabba. Mycket för snabba.
Det går bättre med gäddorna. De som är decimeterlånga. De far iväg fyra, fem meter och stannar. Blickstilla. Flytta blicken från skuggan så kan du se den tvärstrecksrandiga ryggen och de darrande fenorna.
Tro inte att det handlar om fiske. Nej det handlar just nu om jakt.. En intensiv och spännnde jakt. Långsamma rörelser. Mät in avståndet med blicken. Isen knakar svagt. Gäddan står kvar. Det räcker nu.
Styr yxans båge rätt med armen. En vit ros slår ut i nerslaget. Fisken är bedövad och den vita buken snurrar runt. Bråttom, bråttom. Hugg upp hålet. En famlande hand i issörjan och sprattelkänslan då gäddan kastas upp på isen.
Sen står han där. Den tolvårige pojken som betar sina lekattgiller med noga tillskurna randiga fiskbitar. De är centimeterstora. Gäddan räcker till tio giller.
Solen lyser nu på strandkanten och starrtuvorna är brunröda. Bakom pojken växer gillerslingan fram. Tio lekattgiller. Starka råttfällor fastspikade på brädstumpar. Uppresta mot starrtuvor, videbuskar och träd. Utplacerade med noggrannhet. Med inlevelse. Och med stigande förväntan.
Skoldagen som äntligen tar slut. Brådskan hem. Ficklampans flimrande ljuskägla som dansar över åkern ner mot sjön. Som blir stadigare då strandkanten och starrtuvorna växer fram ur kvällsmörkret. Andhämtningen som ökar då lekattspåret står stämplat på isen i det vita nattrimmet. Ett tydligt lekattspår. På väg längs strandkanten. Mot 10 fällor.
Hopp och förtvivlan. Om igen och om igen. Men just nu lever den här pojken sitt liv med alla sinnen.
Lekatten i lampskenet finns kvar som en bild på min näthinna. Efter 46 år.
Det var i den nionde fällan.