Injagning

Skogen var tyst. Snö hängde i träden. Jag uppfattade en skymt av de svarta vingarna då tjädertuppen träade. Han slog till i toppen av trädet bakom den stora granen just framför mig.
Han såg inte mig. Jag såg inte honom. Men jag visste var han fanns.

Skogen var inte längre tyst. Norrbpttensspetsen skallade. Rörde sig i en halvcirkel och hade säker ögonkontakt med fågeln. Tuppen skar näbb. Jag behöver flytta mig någon meter i sidled för att se fågeln. Fri hand. Någonstans mellan 30 – 50 meter. Hagel eller kula? Det kan jag bestämma i sista stund.
Men låt det skälla nu först en stund. Bara några minuter. Unghunden ska jagas in. Det här är chansen. Som jag jagat efter hela hösten. Nu ska det ske..
Helvetes jävlar …..
Tuppen är i luften. Tungt och bullrande flyg er den en liten sväng i sidled. Kommer rakt emot. Planar upp för att landa i toppen av granen just framför. Upptäcker jägarfiguren mot den vita snön. Vingarna piskar luft. Tuppen försöker stiga men hinner inte ändra kurs. Flaxande passerar den rakt över mig där jag står. Bröstfjädrarna lyser grönt. Jag ser den flygafrån mig. Rakt in i den bleka vintersolen som just ska gå ner.
Förbannat….
En vuxen man gråter inte. En vuxen man tål att se grönskimrande tjädertuppar flyga bort.
Men han svär sina ramsor. Han knyter händerna hårt kring kolvhals och bösspipa. Han sparkar snön i vrede och besvikelse. Då ingen hör och ingen ser. En vuxen man vandrar alltid vidare. Så här är ju jakten. Så här är livet. Upp och ner. Med och emot.
Höstens minnesbilder passerar. Säsongstarten i augusti. Stora förväntningar. Regnblöta, vattendrypande dagar. Fågeltomt om man inte räknar järparna förstås.
September. Mer fågel. Hunden dum och bortkommen. Fågel i träd är mindre intressant. Roligare att springa efter allt som flaxar upp från marken eller flyger ut från träd.
Tjäderkullen. Minst fem utvuxna fåglar som flyger upp och träar i tallskogen. Skallet och ansmygningen. Ockandet från tjäderhönan som förvånat tittar ner. Enkel att skjuta, javisst. Men hunden har naturligtvis valt en annan fågel. Längre bort. Dit kommer jag inte utan att skrämma tjäderhönan. Ännu mer ockande ger hon sig iväg. Hunden slutar skälla och jagar efter. Fan också. Han måtte väl snart komma tillbaka. Och fågeln måtte väl sitter kvar.
Hunden kom tillbaka. Men minnet av fågeln han nyss skällt var borta. Fascinerad av all vittring och alla spårlöpor i lingonriset iset for trädskällarämnet bara runt, runt.
Det slutar när ungtuppen brakar iväg ut från trädet där hunden skällde från början.

Oktober. Köldgrader. Skogen helt avlövad. Bättre vittring och hunden börjar göra fler och fler saker rätt. Förföljer nu mer målmedvetet., Finner fågeln i trädet och skäller. tills fågeln flyger.
Inom en minut.
Som den stora tjädertuppen. Hunden stötte den från marken. Den flög fyrahundra meter över ett hygge. Just i hyggeskanten slog den fast. Satt där som en stor svart klump i mitten av tallen.. Hunden är på väg. Studsande och gnällande av iver. Han har sett fågeln hela tiden.
Det här borde kunna gå….
Nej, hunden når inte ens fram. Tuppen flyger ut över hygget igen. Blir till slut en försvinnande liten punkt och är borta. Borta.

En vuxen man trampar framåt i nysnön på skogsbilvägen. Hemåt mot bilen. Framför honom ett hundspår. Bakom bildas ett fotspår där stövlarna skrapat i här och var mellan stegen.
En trött vuxen man i den nergående aftonsolen. Tröttheten sitter inte i benen. Den har slagit rot i huvudet. Ingenting har gått bra med trädskällarjakten i höst. Fåglar måste få flyga bort. Men i stort antal under en lång jakthöst blir de fåglarna till slut tunga att bära. Inne i huvudet.

Förra veckan. Just här på raktsträckan. Hunden långt framför. Börjar skälla. Braken då någonting händer. Den lilla svarta pricken i väggatan. Snabbt blir den större. Tjädertuppen kommer glidande på låg höjd. Rakt emot. Hunden bakom på vägen. Förföljer gnällande.
Flera sekunder går. Jag vet hur man kan göra. Vika kikarsiktet åt sidan på kombibocken. Nåt bra flyktskyttevapen är den inte. Men tjädertuppar på låg höjd i väggator går att dra ner.
Det gör även grönskimrande fåglar som flaxar tungt ovanför huvudet. Alla fåglar behöver ju inte få flyga bort. Egentligen.
Men nej. Nu viker jag inget kikarsikte åt sidan. Det hände ett par gånger förra hösten. Tyvärr.
Hunden tuggade fågeldun. Lycklig och förtjust. Den lärde sig ingenting bra av det. Blev bara ivrigare, stirrigare och mer okoncentrerad. Dessutom lite lösmynt i uppflogen. Det går inte att fuska sig fram med en ung trädskällare.
Fågeln ska sitta i trädet. Hunden ska skälla medan den ser den. Och ta emot den under trädet när den dråsar ner. Det är regler som gäller. Hela hösten med den här hunden.

Dagens misstag och dagens otur. Tjädertuppen jag skrämde före hunden. Genom att vara otålig och gå för fort. Den andra som jag hörde slå fast i en stor risig och tät tall. Och braka iväg igen efter två, tre skall. Och orrhönan i ungtallskogen. Som hunden i början var osäker på var den satt. Som jag sedan upptäckte inom hagelhåll i trädtoppen. Som samtidigt upptäckte mig och var snabbare. Mycket snabbare.

Mina fötter har vandrat i takt med tankarna. Bara ett par hundra meter kvar nu till bilen. Hunden syns inte till nu framför mig på vägen.
Den börjar skälla. Strax bredvid vägen. Taktfast och målmedvetet. Ganska tätt. Men inget uppflog har jag hört.

Typiskt. Om fan själv har regisserat den här jaktdagen åt mig så har han naturligtvis inte glömt ekorren. Den man ska huka, krypa och smyga sig fram till. Stirra efter i grandunklet med alla sinnen på helspänn. Upptäcka och bli lika besviken och förbannad på. Varje gång.

Så resonerar en vuxen man som bär missmod och hopplöshet i sitt huvud. Därför gör han som han gör. Smyger inte. Hukar inte. Går bara rakt fram mot skallet. Med långa bestämda steg. Nu återstår ju bara att koppla. Inget jävla ekorrtrams här inte.
En vuxen man stannar häpen mitt i steget. I en glipa mellan två granar upptäcker han fågeln.

Den flyger inte bort. Den sitter på kvisten i silhuett snett ifrån. Huvudet är nerböjt. Intresserad följer den hundens rörelser. Drygt trettio meter. Rent håll. Men vinkeln är inte bra. Träffytan ser liten ut. Handen på kulomställaren.
Då. Fågeln vrider till sig. Huvud och hals i sidoprofil. Hagelskotet dånar. Fågelsilhuetten blir märkligt stor svart och lång då den sakta – dröjande – rasar nerför trädstammen.

En vuxen man skiljer försiktigt hund och tjädertupp åt. Vintersolen har sjunkit ner helt nu. Ändå glänser bröstfjädrarna skimrande grönt i grandunklet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *